är det verkligen bara tillfälligheter?
Okej, som de flesta vet är jag grymt fascinerad av "den andra sidan", dvs. andar, spådomar etc. Jag älskar att lyssna på folk som blivit spådda, upplevt något oförklarligt likaså att se på "hemsökta hus", "det okända", "medium" och alla andra program inom ämnet som finns att se på. Dock har jag själv aldrig upplevt något mer än att ha provat anden i glaset i en garderob i typ mellanstadiet - men då flyttade faktiskt en sladd sig in i ett av värmeljusen som stod på golvet, men med tanke på hur lite vi visste om hur man verkligen gör anden i glaset så är nog chansen tusen gånger större att det var någon av oss som gjorde att sladden hamnade där, än att det var någon "andlig".
Hur som helst, det jag ska berätta om nu fick sin början för ca 3 veckor sen när jag och madde praktiserade. De som jobbar på salonen berättade att det spökade där och att allihopa varit med om olika saker som gjort dem övertygande om att dem inte är ensamma. Dem berättade också att under salongen och en liten bit däromkring har en gång i tiden funnits massgravar och detta ska tydligen finnas dokumenterat i historieböcker om området, vilka jag faktiskt ska ta och leta upp -skitspännande ju! Backen en bit ifrån salongen heter ju dessutom galgebacken och det sägs ju att man hängt folk, eller gjort ritualerna innan hängningen, där uppe för längelängesen. Jag tror till 100% på det dem säger, men det är ändå svårt att föreställa sig när man aldrig upplevt något själv och varken jag eller madde känner oss iakttagna som dem andra gör. Men en dag satt jag och madde i köket när vi hörde dörren öppnas, eller egentligen vet jag inte om madde hörde det, men jag gick iallafall ut för att möta kunden, men där var ingen. Efter ett tag hände samma sak igen och där var ingen då heller. Tredje gången jag hörde dörren vågade jag knappt gå ut, men då var det en kund som kom in, tur var nog det för jag började bli lite rädd efter andra gången. Jag har alltid sagt att jag tycker området är sjukt spännande, men hade jag upplevt, kännt eller sett något hade jag nog inte kunnat hantera det, jag hade inte velat leva med den gåvan faktiskt. När jag berättade om dörren för personalen sa dem är det händer skitofta och att dem oftast också kan höra fotsteg som går fram till produkthyllorna, detta är jag dock glad att jag slapp uppleva, haha.
Några dagar efter detta, eller en vecka var det kanske men det spelar ju mindre roll. I alla fall var det en onsdag tror jag, och jag fick en känsla innan jag skulle gå till bussen på morgonen att jag behövde ta med mig mitt närvaro papper. Jag visste mycket väl att jag inte behövde ta med det förrän 2 dagar senare, på fredagen, för det skulle vara vår sista dag på 3 veckors perioden och det var alltså då Tajbe (vår handledare) skulle fylla i närvaron för de tre gångna veckorna. Jag var stressad till bussen och hade tryckt ihop min träningsbag med hela jävla kroppen för att få blixtlåsen att gå ihop. Jag försökte verkligen att ignorera den där känslan för att komma iväg till bussen fortast möjligt, för att slippa leta upp lappen som jag vikt och lagt in någonstans i ett kollegieblock och för att slippa göra om processen med väskan ännu en gång. Dock kunde jag fan inte gå utanför huset, känslan blev bara starkare och starkare och det hela slutade med att jag fick med mig lappen ändå.. Väl framme på praktiken tar det sådär 2-3 timmar sedan kommer några gubbar från skatteverket in. Dem sätter sig och pratar med Tajbe och efter en stund kommer hon ut och säger att hon måste ha våra närvaro lappar för att bevisa att vi bara är praktikanter - annars får on öter på 12000 kr direkt på plats! Som tur var hade Madde också sitt papper med sig så Tajbe klarade sig undan med bara en varning, men hur läskigt är inte det egentligen!? Tänk så hade jag lämnat lappen hemma trots allt!? Ungefär en vecka efter att detta inträffat (typ i onsdags) så kände jag på mig att jag skulle träffa på Jimmy på väg till skolan. Han bor ju på hotellet precis där bredvid och går därifrån till sin fotbollsträning typ 10 minuter innan vi går förbi där från bussen. Men denna morgonen visste jag att jag skulle träffa honom så väl framme vid hotellet börjar jag att se mig omkring - och visst! Några tiotals meter ifrån oss gick dem, på väg mot fotbollsträningen. Vi träffades visserligen inte, men vi såg varandra och det har aldrig hänt innan. Det visade sig att Jille sovit där och tydligen hade han varit seg på morgonen så dem hade försovit sig - precis samma morgon som jag hade känslan av att vi skulle ses.. Typ en eller två dagar senare står jag i receptionen på friskis och pratar med Alex. jag står med ryggen emot dörren och folk kommer och går hela tiden. Men en av gångerna jag hör dörren öppnas vet jag vem det är som kommer in trots att jag står med ryggen emot och inte kan se. Det är en kille som är på jobb så gott som varje helg och efter ett tag började vi stöta på varandra på friskis också och skrattar numera åt det när vi ses. Men jag har ingen kontakt med honom överhuvudtaget och vet inte vilka tider eller dagar han är på gymmet -ändå visste jag att det var han som kom in, så utan att tänka mig för vänder jag mig om för att säga hej.. Och det är han som står där! Och det var inte förrän efteråt jag fattade det och försökte förklara för alex, men det är kanske inte så troligt i efterhand 8-).. Nästa sak som hände var i söndags när jag skulle till jobb. Jag stod här i rummet och skulle ta på mig min jobbetröja när jag fick en känsla av att jag skulle ta på mig ett linne under. Genast började jag ifrågasätta mig själv och undra varför jag skulle behöva det, jag har ju alltid bara bh på mig under, för att det blir så jäkla varmt där inne och de vanliga kläderna känns så jäkla ofräscha bland alla frityroljor och allt. I vilket fall som helst så sket jag faktiskt i att lyssna denna gången utan drog tröjan direkt efter bh.n var på och gick till jobb. Efter att ha varit där en stund blir vi utkallade till lagret en och en för att kvittera ut nya tröjor som Lasse (chefen) fått in. När det är min tur att gå dit säger jag att jag vill ha en röd och en svart i storlek M -klart! Men han tyckte att jag skulle prova. Jag förklarar att jag vet att M kommer passa för att Linda och Lina tagit s och dem är en aning mindre än mig. Men han tyckte att jag skulle prova -och då slog det mig! Där stod chefen framför mig och bad mig prova tröjorna, hade jag då haft linnet under hade det bara varit att slita av sig tröjan.. Ok, det blev ju inga större problem för att jag inte hade linne under, han frågade snällt om han skulle gå ut därifrån - men ändå! OM jag hade haft linnet under hade han aldrig ens behövt fråga det, visst är det skumt? Det är väldigt små och obetydliga saker egentligen, men det är ändå lite märkligt och allt har hänt inom en så himla kort period. Det hände faktiskt en sak till i måndags morse. Eller redan i söndagskväll frågade mamma om jag skulle göra något speciellt på måndag morgon innan vi började skolan och jag sa att jag inte hade något speciellt bestämt men att jag nog skulle fika. Jag hade inte pratat med någon om att fika och av någon anledning kände jag att jag inte behövde höra av mig heller, det skulle lösa sig på morgonen. Jag minns att jag tänkte att jag undrade hur Malin skulle hinna ta sig in till malmö om jag ringde henne på morgonen, och tanken att ringa henne direkt då, på kvällen, och bestämma en tid slog mig konstigt nog aldrig. Hur som helst så somnade jag gott och 10 i 9 vaknar jag på måndag morgon och slår direkt på tvn. Efter max 2 minuter ringer Malin. Jag är fortfarande groggy och rösten är inte på plats ännu och hon frågar om hon väckte mig. Jag förklarar att jag precis vaknat och det är ingen fara. Ok säger hon och fortsätter: "Jag är på väg till lund nu för en körlektion men kan vi inte ta en fika sen innan vi ska till bion?" SKITLÄSKIGT! Jag visst fan redan på kvällen att jag skulle fika och det var Malin jag hade tänkt på! Sedan dess tror jag inte det varit något faktiskt, så två dagar har det varit lungt nu. Framtiden får väl visa om det bara är rena tillfälligheter eller om det faktiskt är något annat?...
idag började vi med brud - fick lära oss att fästa krona och diadem
haha, jag blev lite ihopkrympt och rund - men här har madde iaf fäst en krona
men hon fick mig att likna en 5åring mer än en brud, hahaha
well, tillbaka i mitt rätta jag..
Hur lång tid har ni ägnat här nu?, hahaha det blev jävlar i det ett långt inlägg..
Hur som helst, det jag ska berätta om nu fick sin början för ca 3 veckor sen när jag och madde praktiserade. De som jobbar på salonen berättade att det spökade där och att allihopa varit med om olika saker som gjort dem övertygande om att dem inte är ensamma. Dem berättade också att under salongen och en liten bit däromkring har en gång i tiden funnits massgravar och detta ska tydligen finnas dokumenterat i historieböcker om området, vilka jag faktiskt ska ta och leta upp -skitspännande ju! Backen en bit ifrån salongen heter ju dessutom galgebacken och det sägs ju att man hängt folk, eller gjort ritualerna innan hängningen, där uppe för längelängesen. Jag tror till 100% på det dem säger, men det är ändå svårt att föreställa sig när man aldrig upplevt något själv och varken jag eller madde känner oss iakttagna som dem andra gör. Men en dag satt jag och madde i köket när vi hörde dörren öppnas, eller egentligen vet jag inte om madde hörde det, men jag gick iallafall ut för att möta kunden, men där var ingen. Efter ett tag hände samma sak igen och där var ingen då heller. Tredje gången jag hörde dörren vågade jag knappt gå ut, men då var det en kund som kom in, tur var nog det för jag började bli lite rädd efter andra gången. Jag har alltid sagt att jag tycker området är sjukt spännande, men hade jag upplevt, kännt eller sett något hade jag nog inte kunnat hantera det, jag hade inte velat leva med den gåvan faktiskt. När jag berättade om dörren för personalen sa dem är det händer skitofta och att dem oftast också kan höra fotsteg som går fram till produkthyllorna, detta är jag dock glad att jag slapp uppleva, haha.
Några dagar efter detta, eller en vecka var det kanske men det spelar ju mindre roll. I alla fall var det en onsdag tror jag, och jag fick en känsla innan jag skulle gå till bussen på morgonen att jag behövde ta med mig mitt närvaro papper. Jag visste mycket väl att jag inte behövde ta med det förrän 2 dagar senare, på fredagen, för det skulle vara vår sista dag på 3 veckors perioden och det var alltså då Tajbe (vår handledare) skulle fylla i närvaron för de tre gångna veckorna. Jag var stressad till bussen och hade tryckt ihop min träningsbag med hela jävla kroppen för att få blixtlåsen att gå ihop. Jag försökte verkligen att ignorera den där känslan för att komma iväg till bussen fortast möjligt, för att slippa leta upp lappen som jag vikt och lagt in någonstans i ett kollegieblock och för att slippa göra om processen med väskan ännu en gång. Dock kunde jag fan inte gå utanför huset, känslan blev bara starkare och starkare och det hela slutade med att jag fick med mig lappen ändå.. Väl framme på praktiken tar det sådär 2-3 timmar sedan kommer några gubbar från skatteverket in. Dem sätter sig och pratar med Tajbe och efter en stund kommer hon ut och säger att hon måste ha våra närvaro lappar för att bevisa att vi bara är praktikanter - annars får on öter på 12000 kr direkt på plats! Som tur var hade Madde också sitt papper med sig så Tajbe klarade sig undan med bara en varning, men hur läskigt är inte det egentligen!? Tänk så hade jag lämnat lappen hemma trots allt!? Ungefär en vecka efter att detta inträffat (typ i onsdags) så kände jag på mig att jag skulle träffa på Jimmy på väg till skolan. Han bor ju på hotellet precis där bredvid och går därifrån till sin fotbollsträning typ 10 minuter innan vi går förbi där från bussen. Men denna morgonen visste jag att jag skulle träffa honom så väl framme vid hotellet börjar jag att se mig omkring - och visst! Några tiotals meter ifrån oss gick dem, på väg mot fotbollsträningen. Vi träffades visserligen inte, men vi såg varandra och det har aldrig hänt innan. Det visade sig att Jille sovit där och tydligen hade han varit seg på morgonen så dem hade försovit sig - precis samma morgon som jag hade känslan av att vi skulle ses.. Typ en eller två dagar senare står jag i receptionen på friskis och pratar med Alex. jag står med ryggen emot dörren och folk kommer och går hela tiden. Men en av gångerna jag hör dörren öppnas vet jag vem det är som kommer in trots att jag står med ryggen emot och inte kan se. Det är en kille som är på jobb så gott som varje helg och efter ett tag började vi stöta på varandra på friskis också och skrattar numera åt det när vi ses. Men jag har ingen kontakt med honom överhuvudtaget och vet inte vilka tider eller dagar han är på gymmet -ändå visste jag att det var han som kom in, så utan att tänka mig för vänder jag mig om för att säga hej.. Och det är han som står där! Och det var inte förrän efteråt jag fattade det och försökte förklara för alex, men det är kanske inte så troligt i efterhand 8-).. Nästa sak som hände var i söndags när jag skulle till jobb. Jag stod här i rummet och skulle ta på mig min jobbetröja när jag fick en känsla av att jag skulle ta på mig ett linne under. Genast började jag ifrågasätta mig själv och undra varför jag skulle behöva det, jag har ju alltid bara bh på mig under, för att det blir så jäkla varmt där inne och de vanliga kläderna känns så jäkla ofräscha bland alla frityroljor och allt. I vilket fall som helst så sket jag faktiskt i att lyssna denna gången utan drog tröjan direkt efter bh.n var på och gick till jobb. Efter att ha varit där en stund blir vi utkallade till lagret en och en för att kvittera ut nya tröjor som Lasse (chefen) fått in. När det är min tur att gå dit säger jag att jag vill ha en röd och en svart i storlek M -klart! Men han tyckte att jag skulle prova. Jag förklarar att jag vet att M kommer passa för att Linda och Lina tagit s och dem är en aning mindre än mig. Men han tyckte att jag skulle prova -och då slog det mig! Där stod chefen framför mig och bad mig prova tröjorna, hade jag då haft linnet under hade det bara varit att slita av sig tröjan.. Ok, det blev ju inga större problem för att jag inte hade linne under, han frågade snällt om han skulle gå ut därifrån - men ändå! OM jag hade haft linnet under hade han aldrig ens behövt fråga det, visst är det skumt? Det är väldigt små och obetydliga saker egentligen, men det är ändå lite märkligt och allt har hänt inom en så himla kort period. Det hände faktiskt en sak till i måndags morse. Eller redan i söndagskväll frågade mamma om jag skulle göra något speciellt på måndag morgon innan vi började skolan och jag sa att jag inte hade något speciellt bestämt men att jag nog skulle fika. Jag hade inte pratat med någon om att fika och av någon anledning kände jag att jag inte behövde höra av mig heller, det skulle lösa sig på morgonen. Jag minns att jag tänkte att jag undrade hur Malin skulle hinna ta sig in till malmö om jag ringde henne på morgonen, och tanken att ringa henne direkt då, på kvällen, och bestämma en tid slog mig konstigt nog aldrig. Hur som helst så somnade jag gott och 10 i 9 vaknar jag på måndag morgon och slår direkt på tvn. Efter max 2 minuter ringer Malin. Jag är fortfarande groggy och rösten är inte på plats ännu och hon frågar om hon väckte mig. Jag förklarar att jag precis vaknat och det är ingen fara. Ok säger hon och fortsätter: "Jag är på väg till lund nu för en körlektion men kan vi inte ta en fika sen innan vi ska till bion?" SKITLÄSKIGT! Jag visst fan redan på kvällen att jag skulle fika och det var Malin jag hade tänkt på! Sedan dess tror jag inte det varit något faktiskt, så två dagar har det varit lungt nu. Framtiden får väl visa om det bara är rena tillfälligheter eller om det faktiskt är något annat?...
idag började vi med brud - fick lära oss att fästa krona och diadem
haha, jag blev lite ihopkrympt och rund - men här har madde iaf fäst en krona
men hon fick mig att likna en 5åring mer än en brud, hahaha
well, tillbaka i mitt rätta jag..
Hur lång tid har ni ägnat här nu?, hahaha det blev jävlar i det ett långt inlägg..
Kommentarer
Trackback
