- min väg från frisör till brandman

Jag vet inte vart jag ska börja. Jag har för tillfället så mycket ilska och besvikelse i min lilla kropp att jag på allvar tror att jag kan explodera i vilken sekund som helst. Hela dagen har kännt hur det kryper i kroppen och som jag skrev redan imorse hade jag behövt ett riktigt hårt boxningspass, ett sånt där med blodsmak i munnen. Har dock ingen att gå med och jag känner inte för att ta ut mina aggressioner på en motionär jag inte känner. Men jag kan ju alltid börja med att lätta på den psykiska pressen genom att skriva av mig lite.

Jag trodde aldrig att jag skulle vara en av "de där dumma tjejerna" som blir blinda av kärleken och inte märker att de blir bedragna. Dock har jag insett att det inte alls handlar om att vara dum eller korkad, i alla fall inte i detta fallet. Jag gav honom, i vårt förhållande, all den respekt, frihet och de möjligheter man har rätt till som människa. Att det sen blev till min nackdel beror på hans brister. Det beror helt och hållet på, att istället för att njuta av att faktiskt ha en flickvän med total öppenhet, ärlighet och 100% tillit, utnyttjade han det genom att bedra mig. Ännu värre är väl att jag inte fick något gensvar för min tillit och hans frihet, utan han höll mig hårt ändå och var så otroligt svartsjuk. Ville alltid veta var jag var, vad jag gjorde och med vem. Det är det som känns mest, som den största besvikelsen. Att han suttit där och sagt att jag borde tänka på honom också, att man måste tacka nej till vissa saker när man har pojkvän, att han ringt mig när jag varit på fest och första frågan jämnt varit "har någon rört dig, eller har du gjort något med nån?". Ja, jag har det jätte-trevligt, tack för att du ringde?... Istället för att göra samma sak tillbaka har jag alltid låtit honom vara fri och litat på honom till 100% och att man som snart 20-åring totalt misshandlar ett sånt förtroende är så jävla synd. Jag ska vara ärlig och säga att jag tycker synd om mig själv, men inte i närheten av den sorg jag känner för honom. 19 bast, snart 20! Man är jäkligt illa ute om man har så låg självkänsla och lågt självförtroende att man söker sig till flera olika tjejer samtidigt som man har en flickvän man håller rätt hårt med rädsla för att hon ska tycka att någon annan är snyggare eller verkar mer intressant på en fest. För det var ju det värsta som kunde hända, att någon var snyggare än honom. Det finns jävligt många människor på denna jorden som är snyggare än honom, och det visste han att jag tyckte. Men vad fan spelar det för roll? Det var ju honom jag älskade. Men där ser man återigen hans brister på självförtroende, självkänsla och mognad. Så jävla synd om killen. Det är faktiskt skrattretande! En så jävla enkel grej som att ta ansvar för sin egen frihet och vara trogen sina medmänniskor, det är för fan något man växer upp med och som de flesta klarar av redan som 14-15 åringar, då man börjar komma in i alltmer seriösa och intima förhållanden. Jag undrar vad det ska bli av denna stackars människa.. Om det tagit 20 år att utveckla det lilla han åstadkommit, så kommer han om 10 år vara på samma stadie som en 13-åring om han tar tur. Frågan är hur fasiken det ska gå till om han vill ha förhållande, fru och barn innan han fyller 90?

Anledningen till att jag skriver detta är inte för att trycka ner honom och dumförklara honom för det har han klockrent gjort alldeles själv. Jag blir bara så frustrerad av att han tycker att det är han som är överlägsen och att jag är den man ska tycka synd om, att det är jag som är offret. Det är ju ganska självklart att det är precis tvärtom och trots att jag blivit behandlad som skit kan jag sträcka på ryggen och vara nöjd med vad jag gjort i vårt förhållande. Faktum är att sanningen, otroheten och falskheten har fått mig att inse vilken jävla skit han är och att vårt förhållande inte är något att sakna överhuvudtaget, så för mig blir det lättare att lämna detta bakom mig och ännu lättare att hitta ett bättre förhållande. Men för honom däremot blir det svårare. Framtiden kommer vara präglad av ångest och dessutom blir det svårt att hitta ett lika "bekvämt" förhållande igen. Haha, skrattar bäst som skrattar sist.