- min väg från frisör till brandman

godkvällsan vänner.

Precis kommit hem från burlöv center. var där och fikade med mallan och hennes mammi och därefter blev det några klipp på rean.. Som vanligt lovade jag mig själv att jag skulle handla toppar, linnen osv eftersom jag alltid känner att jag behöver mer av det, och som alltid ligger det istället några klänningar här bakom mig.. Can't help it, jag bara älskar klänningar! Fast det blev faktiskt en tröja, också två diadem och ett sånt där band man har runt pannan. Tänkte jag kanske skulle ha det imorgon på jessicas tjejmiddag, Får se om det blir en av de nya klänningarna också eller om jag sparar dem till ett tillfälle då jag kan följa med ut efteråt. Jag vågar nämligen fortfarande inte det än, med tanke på rygg och höfter. Dock tänkte jag sätta igång med träningen så smått nu i helgen. Tänkte försöka ta mig till friskis en runda på söndag och prova på gymmet och en promenad på lördag. Eventuellt promenerar jag till praktiken imorgonbitti också :) Är bara rädd för gymet eftersom diskbråcket gör så ont, tror jag ska beställa en ny tid hos en av sjukgymnasterna där så att jag kan få lite råd, också är jag rädd för att börja springa med tanke på höfterna. Och jag kommer väl dö dessutom med tanke på hur lite jag rört mig de senaste 5 veckorna. Fattar inte hur jag klarat mig..

Träffade förrästen mitt ex idag på burlöv center. Eller träffade och träffade, vi såg varandra. Och vad fan gör man!? Efter allt jävla tjafs, alla dispyter och telefonklick och vad gör jag med den mur av hat jag byggt upp? Nu, efter att varken sett varandra, eller knappt pratat på 6 månader hat han tagit tillbaka sin påstådda otrohet och sagt att vi borde bli vänner igen. Första tanken - fuck you, hell no! Men.. Det man har delat tillsammans under ett så pass långt förhållande är speciellt och detta var dessutom mitt första riktiga förhållande, vilket självklart gör att det är en stor del av mitt liv. Så, återigen, vad fan gör man!? Behöver jag honom? - nä, egentligen inte jag har ju klarat mig hur bra som helst sen vi gjorde slut och det fanns en anledning till varför jag gjorde det. Och efter det helvete jag gick igenom när han sa att han varit otrogen är han inte värd annat än en fet jävla smäll och en stor spottloska i ansiktet och det är aldrig förlåtbart. Men.. (igen). Förutom att han är lite lagom dum i huvet gjorde han det för att han var sårad och kände sig i underläge och jag har haft en aning om att det varit så hela tiden, men någonstans ändå inte kunnat förneka det helt. Så, om man nu får chansen att bara lägga allt skit bakom sig och iallafall vara trevliga mot varandra och kunna prata, ska man göra det då? Eller ska jag gå och sura i resten av mitt liv för att han sårade mig så djupt? Om han nu inte har varit otrogen så är ju allt det hat jag byggt upp egentligen bara fejk. Eller hatet finns ju där helt jävla klart, men det är ju egentligen helt onödigt om allt nu bara är falskt. Ska man gegga kvar i det gamla eller bara lägga allt skit bakom sig och vara glad för det man har? Fan, han är egentligen inte värd det. Inte alls.