we could be together, forevereverever.
Jag har kommit på att jag inte blir speedad av kaffe, är det någon skillnad är det nog snarare att jag känner mig skönt avslappnad bara. Däremot blir jag sjuuukt kissinödig i flera timmar efteråt, vare sig jag dricker vatten eller inte, vilket jag är alldeles för dålig på och oftast glömmer bort helt. Det märks idag med den sprängande huvudvärken jag ligger inne med.
Bara för att jag sitter och lyssnar på låten (som finns länkad i det tidigare blogginlägget) och blir totalt mållös sätter jag in en dikt och avslutar där för stunden. Vill ni läsa fler ligger det några stycken i spalten här till vänster som heter "emlas dikter".
Starka stjärna ute i natten, leda alla som vilse har gått.
Ljuset som lyser på blanka vatten, torkar allt du gråtit vått.
Taggarna på rosen försvinner, osäkerheten brinner.
Brinner, försvinner, iväg långt bort.
Men brinner gör inte det jag en gång gråtit vått.
Det kommer aldrig att torka, aldrig kunna försvinna.
Förevigt blött kommer aldrig kunna brinna.
Men jag ska gå vidare i mitt liv, leva lyckligt igen.
Kunna vakna i min säng och känna mig älskad på morgonen.
En gång var jag lycklig, den tiden är förbi.
Den gången jag var lycklig, den tiden var det vi.
Den gången var jag din, den tiden var du min.
Den gången jag var lycklig, den tiden var det vi.
Jag har gått vidare nu, utan dig.
Precis så som du gjorde, utan mig.
Allt från dig är borta, nästan ingenting finns kvar.
Förutom det som inte kan brinna,
det som alltid kommer att stanna kvar.
Idiotiska människa, du är ett ärr i mitt liv,
den tiden vi hade var för dig ett tidsfördriv.
Stick, försvinn, vill aldrig se dig mer.
Den gången jag gör, är när jag står lutad över din kista och ler.
