- min väg från frisör till brandman

detta behöver inte läsas, det är skönt att bearbeta och skriva av sig känslorna. jag känner sån tacksamhet att jag nästan känner att jag är skyldig livet något. jag är chockad.

Vi kom på motorvägen och skulle svänga av till höger ner på ringvägen, bilen börjar slira från sida till sida, och kastas sen ner i diket rätt mot en stolpe. Jag minns inte exakt vad det var vi sa, eller om jag bara mumlade för mig själv, men jag kan inte beskriva de tusentals känslor jag hann känna under de få sekunder då vi närmade oss stolpen och jag förstod att vi skulle smälla rätt in i den.

Jag hann tänka att jag skulle hålla i mig hårt och försöka stabilisera mig själv så att jag inte skulle slå i någonting, samt att jag skulle försöka hålla mig vid medvetande.

Sen kom dödsångesten, det är fruktansvärt att sitta så jävla hjälplös och inte kunna göra någonting. Att min allra bästa vän -och barndomskompis sitter i sätet framför mig och att underbara Emma sitter framför ratten och är den som kommer ta den värsta smällen av stolpen är så fruktansvärd, alltså jag kan inte beskriva det med ord. Vi var helt hjälplösa, det var så fruktansvärt hemskt. Och jag hann tänka "fan, jag vill inte dö, jag vill inte dö -håll i dig hårt och bli inte medvetslös".

Sen kom smällen, glasrutor kraschades. Jag och Madde fick snabbt kontakt med varandra men Emma slog i huvudet hårt och höll på att försvinna in i dimman. Plötsligt fick jag panik och kände hur allt blodet försvann, som om jag höll på att svimma. Jag fumlade efter mobilen och glömde bort numret till larmcentralen -fast att man printat in det i huvet i så jävla många år. Det var nog bara några sekunders stillhet i huvudet men det kändes så himla länge. Jag lyckades iallafall ringa och jag sparkade upp dörren i nån jävla klaustrofobi hysteri och tog mig ut samtidigt som hon på larmcentralen meddelade mig att räddning var på väg.

Sen gick allt väldigt fort. Brandmännen var först på plats, sen kom polis och ambulans och vi splittrades. Jag var så orolig för de andra två och undrade hur det gått för emma som fick skäras ur bilen och jag var så arg för att jag fick åka ensam till sjukhuset -jag skulle åka med dem! Väl på sjukhuset fick jag träffa Madde först, alltså känslan av när hon tar tag i min hand och hennes lilla huvud böjer sig över sängen är en av de bästa ögonblicken i mitt liv. Allting brast, jag vet inte vad jag gjort om du blivit skadad hjärtat.

Tanken har slagit mig så många gånger under dagen, jag ser Madde och Emma medvetslösa i sätena framför mig, att dem blöder och är avsvimmade, vi hade sån fruktansvärd tur att jag tror att vi måste haft vars en skyddsängel med oss imorse..

Och Emma, henne har jag inte träffat många gånger i mitt liv och varken sett eller pratat med henne på snart ett år, men när min säng rullades upp bredvid hennes så blev allt så självklart. Vi kramades, vi pussades, vi grät och vi skrattade. Där låg vi och höll varandra i handen och väntade på våra röntgensvar i nästan en timme. Det var så himla fint, så vackert och kärleksfullt.

Jag kunde ha förlorat så mycket idag. Jag kunde ha förlorat mitt eget liv, min allra bästa kompis och en underbar vän -men det gjorde jag inte. Någon vakade över oss, det är jag helt säker på. Att vi lyckades åka in i den ENDA stolpen som blivit utbytt mot en mjukare och därför gav med sig, räddade säkerligen emmas liv, att glasrutor spräcktes utan att någon av oss fick ett enda sår av glassplitter och att dörren som bucklades in av stolpen stannade 1-2 cm från Emmas ben är inte bara tur.

Jag har alltid trott på det övernaturliga och på änglar. Eller iallafall trott att jag har trott. Men idag VET jag. Idag fick vi hjälp, idag hade vi änglavakt <3.


jag älskar dig, syster.
jag älskar dig av hela mitt hjärta.