lördag.
det har varit n tung vecka här hemma. jag fann vår älskade katt i sin lilla låda utanför dörren häromdagen och jag förstod direkt att det var något som inte stod rätt till -odet gjorde det inte heller. Det visade sig att hon hade en öppen fraktur i vänster bakben och hon hade naturligtvis riktigt ont.
På väg in i bilen lyckas hon slita sig loss och var försvunnen i ett dygn, jag klarade knappt av att jobba den natten och mamma och pappa sprang runt och letade in på småtimmarna, jag och Hampus fortsatte på morgonen när vi kom från jobb och så fortsatte det hela dagen. Strax efter att vi börjat jobba på kvällen igen skickade jag ännu ett sms hem för att fråga om hon kommit tillbaka -och det hade hon! Den natten var ännu jobbigare för jag ville bara åka hem till henne, pussa på henne och se hur hon mådde.
Hon har verkligen varit hela familjens bebis, och alla som träffat henne har blivit så förälskade, men framförallt har hon varit min moshe, min goshe. Hon och jag har haft något speciellt från första början, när hon var rädd och skygg och endast vågade vara på baksidan av huset. Vilken förändring det blev. På Hampus student för 4 veckor sen satt hon i tältet med 30 gäster och charmade allihop. Hon hoppade upp på varenda ledig stol och såg söt ut för att få slicka ännu en tallrik. Sällskapssjuk var hon, så in i helskotta. Vad vi än gjorde och var vi än var, skulle hon vara med. I garaget, när vi grillade, när vi solade, när jag tvättade bilen häromveckan hoppade hon in och lade sig i sätet och de senaste veckorna upptäckte hon att hon kunde hoppa in i mitt rum genom fönstret med hjälp av de staplade bildäcken utanför haha. Där satt och också och terrade mig och Mac en natt när hon hörde att tvn var på, inte skulle vi få sova när hon också var vaken :)
På väg hem den morgonen då Ebba kommit tillbaka fick jag låna en bur av Flisan så att mamma och pappa skulle kunna köra med henne till sjukhuset dagen efter och när jag vaknde satt dem och väntade på besked från röntgen. Läkaren ringde och berättade att en eventuell operation skulle innebära amputation av hela bakbenet och priset var 10.000 kr. Vi ringde djurens rätt och förklarade vår situation och damen vi pratade med var så himla hjälpsam och lyckades skrapa ihop 4000 kr från olika fonder. Med deras hjälp erbjöd sig sjukhuset att stå för resten om vi lade till 2000. Röntgen och det på morgonen hade redan kostat oss 3000 kr men vi var alla överens om att vi helt klart kunde betala 2000 kr till för att få henne opererad.
Vi åkte till sjukhuset och hoppet fanns kvar, men någonstans i bröstet fanns en klump som inte ville ge med sig. Och jag grät, jag kunde inte säga ett ord på hela vägen in.
Väl där, tog vi all fakta till oss och valde till sist att låta henne somna in för att stoppa hennes lidande. Hennes inflammation i benet var så pass intensiv att hon hade behövt ligga instängd i en bur med antibiotika i minst en vecka, hos oss. Hon trivs inte inne, hon blir stressad och vill ut till sin lilla låda, till sin frihet, sitt hem -utomhus. Dessutom tyckte läkaren att amputation är en hemsk operation som han inte alls tyckte om att göra. Om operationen gick som den skulle, behövde hon bo inhomus ca 3 veckor till efteråt.
Vi tog då valet att låta henne somna in, hon hade inte varit sig själv de senaste dagarna på grund av smärtan och vi tyckte att det skulle vara alldeles för smärtsamt både för henne och för oss, att låta henne ligga så en hel vecka i väntan på operation. Hon ville varken äta eller dricka..
Vi gjorde allt vi kunde, men vi valde detta beslutet för hennes skull. Vi hade älskat att ha henne här i många år till, 3 eller 4 ben hade kvittat. Hon kanske inte hade haft bra förutsättningar i det vilda på 3 ben? Dem trodde att det som hänt med benet nu var ett bett, foten blev krossad. Hur klarar hon sig undan på 3 ben? Händer något liknande igen blir hon liggande någonstans.. Frågorna var många och vi tror att vi valde rätt. Man har aldrig rätt att ta någon annans liv, och trots att hon inte var vår valde hon oss och vi kände ett ansvar. Det handlade aldrig om oss, utan om hennes bästa. Hon hade fruktansvärt ont, hon led och hade ingen ork. Trots att man ställer frågan om vi tog rätt beslut om och om och om igen, tror vi att vi gjorde det.
Jag var med under nedsövningen och avlivningen och jag fick säga allt jag ville ha sagt, vilket betyder så mycket.
Vi saknar dig Ebba, och vi älskar dig.
<3
På väg in i bilen lyckas hon slita sig loss och var försvunnen i ett dygn, jag klarade knappt av att jobba den natten och mamma och pappa sprang runt och letade in på småtimmarna, jag och Hampus fortsatte på morgonen när vi kom från jobb och så fortsatte det hela dagen. Strax efter att vi börjat jobba på kvällen igen skickade jag ännu ett sms hem för att fråga om hon kommit tillbaka -och det hade hon! Den natten var ännu jobbigare för jag ville bara åka hem till henne, pussa på henne och se hur hon mådde.
Hon har verkligen varit hela familjens bebis, och alla som träffat henne har blivit så förälskade, men framförallt har hon varit min moshe, min goshe. Hon och jag har haft något speciellt från första början, när hon var rädd och skygg och endast vågade vara på baksidan av huset. Vilken förändring det blev. På Hampus student för 4 veckor sen satt hon i tältet med 30 gäster och charmade allihop. Hon hoppade upp på varenda ledig stol och såg söt ut för att få slicka ännu en tallrik. Sällskapssjuk var hon, så in i helskotta. Vad vi än gjorde och var vi än var, skulle hon vara med. I garaget, när vi grillade, när vi solade, när jag tvättade bilen häromveckan hoppade hon in och lade sig i sätet och de senaste veckorna upptäckte hon att hon kunde hoppa in i mitt rum genom fönstret med hjälp av de staplade bildäcken utanför haha. Där satt och också och terrade mig och Mac en natt när hon hörde att tvn var på, inte skulle vi få sova när hon också var vaken :)
På väg hem den morgonen då Ebba kommit tillbaka fick jag låna en bur av Flisan så att mamma och pappa skulle kunna köra med henne till sjukhuset dagen efter och när jag vaknde satt dem och väntade på besked från röntgen. Läkaren ringde och berättade att en eventuell operation skulle innebära amputation av hela bakbenet och priset var 10.000 kr. Vi ringde djurens rätt och förklarade vår situation och damen vi pratade med var så himla hjälpsam och lyckades skrapa ihop 4000 kr från olika fonder. Med deras hjälp erbjöd sig sjukhuset att stå för resten om vi lade till 2000. Röntgen och det på morgonen hade redan kostat oss 3000 kr men vi var alla överens om att vi helt klart kunde betala 2000 kr till för att få henne opererad.
Vi åkte till sjukhuset och hoppet fanns kvar, men någonstans i bröstet fanns en klump som inte ville ge med sig. Och jag grät, jag kunde inte säga ett ord på hela vägen in.
Väl där, tog vi all fakta till oss och valde till sist att låta henne somna in för att stoppa hennes lidande. Hennes inflammation i benet var så pass intensiv att hon hade behövt ligga instängd i en bur med antibiotika i minst en vecka, hos oss. Hon trivs inte inne, hon blir stressad och vill ut till sin lilla låda, till sin frihet, sitt hem -utomhus. Dessutom tyckte läkaren att amputation är en hemsk operation som han inte alls tyckte om att göra. Om operationen gick som den skulle, behövde hon bo inhomus ca 3 veckor till efteråt.
Vi tog då valet att låta henne somna in, hon hade inte varit sig själv de senaste dagarna på grund av smärtan och vi tyckte att det skulle vara alldeles för smärtsamt både för henne och för oss, att låta henne ligga så en hel vecka i väntan på operation. Hon ville varken äta eller dricka..
Vi gjorde allt vi kunde, men vi valde detta beslutet för hennes skull. Vi hade älskat att ha henne här i många år till, 3 eller 4 ben hade kvittat. Hon kanske inte hade haft bra förutsättningar i det vilda på 3 ben? Dem trodde att det som hänt med benet nu var ett bett, foten blev krossad. Hur klarar hon sig undan på 3 ben? Händer något liknande igen blir hon liggande någonstans.. Frågorna var många och vi tror att vi valde rätt. Man har aldrig rätt att ta någon annans liv, och trots att hon inte var vår valde hon oss och vi kände ett ansvar. Det handlade aldrig om oss, utan om hennes bästa. Hon hade fruktansvärt ont, hon led och hade ingen ork. Trots att man ställer frågan om vi tog rätt beslut om och om och om igen, tror vi att vi gjorde det.
Jag var med under nedsövningen och avlivningen och jag fick säga allt jag ville ha sagt, vilket betyder så mycket.
Vi saknar dig Ebba, och vi älskar dig.
<3
Kommentarer
Postat av: Sally
<3
Postat av: Flis
<3
Trackback
